Älgöhemmet - en familjehistoria

Älgöhemmet – en familjehistoria

Min dotter har tjatat på mig att jag ska ta mer bilder och skriva ut och sätta i fina fotopärmar. Kameran har legat framme och stirrat på mig länge nu. Det har tyvärr inte blivit så mycket av med mitt forna fotointresse. Jag tog många fotografier när barnen var små. Att förena kreativitet med att ta bilder med sina egna barn som modeller, är väl något de flesta föräldrar gärna ägnar sig åt, stolt som man är, även om det mest är familjen som är intresserade av att titta på dem sedan. Det är viktigt, bilderna hjälper oss att minnas, och som tur är tar man mest bilder på trevliga högtider. Kameran åker sällan fram när man sitter och deppar.

Jag började bläddra igenom bilder på datorn för att skriva på skrivaren till min dotter men när jag fick se några bilder på familjens f.d. hus på Älgö började det göra ont. Men jag tog ett djupt andetag och ropade på min dotter och vi tittade på dessa bilder tillsammans, blandade bilder från att de var nyfödda och fram. Min son var inte hemma, vilket var synd, för han var så rolig på bild när han var liten! En sann clown och charmör. Fast man kunde se att fotograferandet upphörde mer eller mindre när SKV attackerade oss, men jag hoppas kunna återuppta mitt fotograferande snart.

Tankarna på barndomshemmet har jag försökt hålla borta, men jag drömmer ofta om det. Att jag befinner mig där… fast jag inte får. Det är förbjudet. Någon annan bor där nu och han kan komma när som helst och slänga ut oss i familjens gamla hem. Påminner om de (mar)drömmar jag hade i tonåren om Afrika, som jag fick lämna som 13-åring, när jag drömde om att andra nu bodde i huset där vi bodde. Vårt hem. Vårt hus! Detta hus symboliserar en stor del av vår förlust, kanske den största, eftersom det betydde så mycket mer än det ekonomiska värdet, ”fastigheten”, och ett hem är som bekant mer än bara pinnar staplade på varandra för att skydda mot regn. Det är all kärlek och omtanke man lagt ner på både hus, omgivningarna och alla minnen man har med sina nära och kära. Vårt DNA sitter i väggarna, det är bara så det är. En fenomenalt hus. Större och rimligare på insidan än man kan tro från utsidan. Huset, familjens hem, vi kände oss tvungna att sälja för att inte bli bank och statsträlar.

Min pappa, Ove Andersson, har skrivit en text som han ville jag skulle ge till köparen till huset, vilket jag gjorde, det var viktigt för honom att köparen skulle förstå att det inte var bara en fastighet som köpts, utan ett hus, ett hem, som förvaltats och vårdats i 3 generationer, men början till en fjärde. Hemmet han alltid återvände till efter alla sina resor han gjorde ute i världen som stadsplanerare och arkitekt för både FN och SIDA. Den kan ni läsa här > > >.

Min mamma, Maria Ribbing, har även skrivit en bok om sitt älskade Älgö sedan hon flyttat därifrån. Även hon bodde på Älgö som liten på somrarna, fast på den andra sidan ön.

Delar några bilder på min farfar, min far som liten, och min son, ett spann på 4 generationer, runt Älgöhemmet.

farfar

1
IMG_8763
IMG_8839

Lilla Älgöhuset

Älgöhuset